Fat With Eating Disorder?

emmi-snicker Trigger warning: Eating disorders

I (or rather others) have had a problem with my weight as far back as I remember. In my teens I started with diets and were obsessed with my bodyweight. If my weight went up slightly my day was ruined. I punished myself by not allowing myself to go on trips, have specific clothes, hang out with friends and so on before I reached my goal weight, which was completely distorted. Not long thereafter, I got bulimia, extreme anxiety and depression, but on the outside I was skinny and above all "healthy" in the eyes of others, despite my mental and physical health was at rock bottom.

I have hated myself for years - my body and my eating disorder, because when I finally stopped throwing up I couldn't stop binge eating and a new war started with my body and mind. It seemed like nothing could help me and my self-hatred was ten times higher then before. Until a few years ago - when I finally found the body positive movement. I started to see my body and other bodies in a different way, my shallow self started to see other values in humans than just size and looks, and see other values in myself as well than limiting myself to size, weight and measurements and a lot of my self-hate disappeared.

But I still have eating disorders, now and then I binge eat and isolate myself, get anxiety and depression. I have now decided that 11 years is enough, it's time for me to deal with this for real, but I do not know where to start. Will anybody take a fat person with eating disorders seriously? Where can I find help? Can you ever recover from eating disorders? ♥

Edit: Thanks for all the love and support on email, facebook, instagram and all texts - it means the world to me! ♥


Triggervarning: Ätstörningar

Jag (eller snarare andra) har haft problem med min vikt så långt tillbaka som jag kan minnas. I tonåren började jag med dieter och var besatt av min vikt. Om jag gick upp i vikt var min dag förstörd. Jag straffade mig själv genom att inte åka på resor, ha kläder jag gillade, inte umgås med vänner och så vidare innan jag nått min målvikt, som var en helt absurd siffra. Inte långt därefter fick jag bulimi, extrem ångest och depression, men på utsidan jag var smal och framför allt "hälsosam" i andras ögon, trots att min mentala och fysiska hälsa var i botten.

Jag har hatat mig själv i år - min kropp och min ätstörning, eftersom när jag slutade kräkas kunde jag inte sluta hetsäta och ett nytt krig började med min kropp och hjärna. Det verkade som att inget kunde hjälpa mig och mitt självhat var tio gånger högre än tidigare. Tills för några år sedan - när jag äntligen hittade kroppspositiva rörelsen  Jag började se min kropp och andra kroppar på ett annat sätt, mitt ytliga jag började se andra värden i människor än bara storlek och utseende, och se andra värden i mig själv istället för att begränsa mig själv till storlek, vikt och mått och en hel del av mitt självhat har försvunnit. 

Jag har fortfarande ätstörningar, då och då hetsäter jag och isolerar mig, får ångest och går in i en depression. Jag har nu beslutat mig för att 11 år är tillräckligt, det är dags för mig att ta itu med detta på riktigt, men jag vet inte var jag ska börja. Kommer någon att ta en tjock person med ätstörningar på allvar? Var kan jag få hjälp? Kan man någonsin bli frisk från en ätstörning? ♥

Uppdatering: Tack för all kärlek och support på mail, facebook, instagram och alla meddelanden - det betyder mycket för mig! ♥